Vad skulle hända om..? Del 5

…traditionella läxor avskaffades..?

Min skolgång kantades av läxor…

I lågstadiet bestod läxorna främst i att skriva i skrivstilboken, läsläxor, matteläxor och läxor inför OÄprov. Med lite tur åtföljdes i mitt fall läxan av guldstjärna i boken.

I mellanstadiet hade jag i genomsnitt 3 läxor varje dag, som nitiskt förhördes av min stränga magister, gärna inför hela klassen. Eftersom jag var blyg och inte ville göra ’fel’ ledde det till läxläsning i timmar varje dag.

Under högstadiet och gymnasiet var läxorna många och i fanns alla ämnen. Det enda ämne jag själv valde var tyska (som främmande språk). Ett språk som fortfarande är mig helt främmande efter sex års studerande, trots läxor varje vecka. En snabb överslagsräkning får mig att inse att detta främlingskap är verklighet trots över 200 läxor med glosor och grammatik…

Under min skolgång var sällan läxorna reflekterande, utan byggde ofta på utantillkunskap, samma läxor till alla i klassen, inpluggande av lösrykta glosor och texter utan sammanhang. Vad gav dessa mig? Ingen bestående förståelse, men stress och konkurrens mellan mig och min kamrater.

Diskussionen kring läxors vara eller inte vara är aktuell nu, främst pga RUTavdrag för läxhjälp. Läxan är plötsligt en klassfråga. Jag undrar hur läxan som fenomen fortfarande är aktuell 2012?

Vi har en läroplan som beskriver lärande som en individuell process, vikten av elevers inflytande över sitt lärande samt kunskap med sammanhang. Jag har inget emot att en elev fortsätter sitt arbete hemma om eleven själv tycker det är meningsfullt och brinner för något. Men då bygger elevens lärande på erfarenheter som eleven har och kan utgå ifrån och lärandet kommer ur elevens motivation. Då kan hemarbete vara meningsfullt. Samma läxor till alla, läxor initierade av läraren, utformade av läraren, bedömda av läraren eller som en vedertagen realitet i skolsammanhang, en del i kulturen som bara oreflekterat antas finnas borde ifrågasättas enligt mig.

JUX-bild

Förändring möts oftast med motstånd. Motståndet grundas i rädslor. 

JUX-bild

Skolan en svårmanövrerad koloss? Del 1.

Jag upplever ofta skolan som en svårmanövrerad koloss där kortsiktiga trender kommer och går och där grundläggande förbättringsarbete inte får fäste. Varför?

Utifrån min erfarenhet som lärare och i min nuvarande roll som organisationsutvecklare ser jag oftast att det saknas grundläggande strukturer inom skolverksamheter för att omhänderta frågor och förändringar som uppstår. Jag ska förklara lite vad jag menar.

 Alla måste dra åt samma håll.

Varje verksamhet måste ha tydlig vision och uppsatta mål som allt arbete utgår ifrån. Visst, vi har läroplan och andra styrdokument som ska styra vårt arbete och vår organisation, men varje enhet måste tolka och komprimera det som dessa förmedlar. En vision är oftast bara en mening lång, men ska uttrycka en viljeriktning som är glasklar för alla på skolan, stor som små. Målen är ett sätt att sedan bryta med visionen till mer konkreta delar.

Visionen och målen är det som lägger grunden för skolans organisation och arbetssätt. Organisationen på alla nivåer ska stödja arbetet mot vision och mål, det samma gäller arbetssätt. Om det i målen till exempel står att lärandet för eleven ska vara meningsfullt och att eleven ska känna delaktighet, måste det synas varje dag, varje lektionspass, i alla möten, inte reducerat till enstaka tillfällen.

 

Arenor för möten – en förutsättning för det inre pedagogiskt arbetet.

På i stort sätta alla skolor finns arbetslag. Det står i läroplanen att de ska finnas. Men vad är ett arbetslag egentligen? Är det ett ställe där några lärare möts en eller två tillfällen i veckan för att: samtala om något som de blivit ålagda att gå igenom?, planerar olika praktiska lösningar så som friluftsdagar, rastvaktsschema, gemensamma regler, fördelning av resurspersonal, schemafrågor, lokalanvändning och olika bokningar…?

När jag läser läroplanen som tydligt tar upp entreprenöriellt förhållningssätt till lärande, gemensam värdegrund, elevers inflytande, språkets betydelse för lärande…så menar jag att denna arbetslagorganisation inte räcker för att kunna arbeta i linje med denna. Arbetslaget måste förbättras och bli till arbetsteam. En definition av ett team är en grupp individer med olika kompetens som arbetar tillsammans i en gemensam riktning och med fokus på vision/mål. Låter kanske inte så märkvärdigt..?

I min mening skulle en teamorganisation vara en stor förändring för många verksamheter. Ta bara delen att arbeta tillsammans – inte enbart träffas ett par gånger i veckan och samtala, utan att fysiskt arbeta tillsammans i vardagsarbetet. Det både kräver en hel del och ger oändligt mycket…

Lärande betyder att beröra…

Vad skulle hända om..? Del 4

…”det har vi redan provat”, förbjöds…

 

Inget är helt nytt under solen. Det är lätt att konstatera. Inom utbildning har många olika pedagogiska och didaktiska grepp och inriktningar passerat revy genom åren, lyckade och mindre lyckade. Många satsningar har blivit kortvariga flugor eftersom de inte tillförde tillräcklig kvalité för att bli en naturlig del i skolans vardag. Det tragiska är att det kontinuerligt pågår utvecklingsarbeten utifrån alltför många idéer som inte arbetas igenom, processas och genom strategiskt kvalitetsarbete utvecklas till att faktiskt bli det det var tänkt, utan idéer som något oreflekterat överges på vägen. Men att lämna misslyckanden utan analys och att inte se dem som katalysatorer till utveckling, leder till stagnation eller status quo.

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om att slå ut fysiska väggar i skolan och att arbeta med större elevgrupper, frigöra tid för lärare att i skolans praktiska vardag arbeta tillsammans. En del som läst det har blivit upprörda och menat att det handlar om ”det som redan har prövats” på t ex 1970-talet, som en del i någon slags så kallad ”flumpedagogik”. Det vill säga något som har inte fungerat, och som lett till man återgått till det som varit… Jag menar att frågan som borde vara uppenbar i detta sammanhang är: Varför fungerade det inte? Vad byggde 70 talets satsningar på? Vad var motorn i det nytänket?

Mina tankar upplevs kanske konstiga för en del. Det kan bero på vilka erfarenheter man har i bagaget. Jag vet att mina teorier kan fungera alldeles fantastiskt bra. Jag har praktisk erfarenhet av allt jag skriver om, även om jag ofta refererar till olika pedagogiskt framstående personer, så som min pedagogiska husgud Stephen Heppell.

Det som hände under 1970 talet var en del i en demokratiseringsprocess som skolan efter Lgr 69 genomgick. Decenniet var en smältdegel av olika pedagogiska inriktningar, behaviourism, progressivism, konstruktivism… Detta ledde till ett exprimenterande inom skolans ram, där en falang menade att eleverna skulle uppfostras och utvecklas i total frihet. En vacker tanke kanske, men de allra flesta barn vill ha struktur och utvecklas bäst med någon form av norm- och ramverk.

Mina tankar som presenteras här i min blogg bygger på sociokulturellt perspektiv och ett entreprenöriellt förhållningssätt. Det vill säga, elever lär i samspel med andra, genom att mötas och tillsammans utifrån den egna erfarenheten och andras erfarenheter bygga förståelse och nyskap. Motivationens ursprung är viljan att utvecklas, nyfikenheten och de egna frågorna. Genom att i skolan arbeta med skarpa projekt, elevers egna frågor och nyfikenhet kan dagens styrdokument förverkligas. För att ett sådant arbete ska lyckas förutsätter det att det finns en tydlighet i vardagens strukturer och det relationella lärandet. Vad innebär då det?

Om elever ska kunna arbeta med, driva och ta ansvar för större arbetsuppgifter/områden, måste några grundförutsättningar finnas.

• En organisation som utgår från att elever lär bäst i samspel med andra.
• En organisation som stödjer det entreprenöriella förhållningssättet, som utgår från elevens aktiva roll och medskapande i det egna lärandet.
• Ett tydligt handledarskap, med dagliga möten för planering, reflektion och feedback.
• En förståelse för vad som genererar kvalitet i lärandet, där förståelse av processer för lärandet och tolkning av begrepp blir avgörande.
• Tydliga förväntningar på både lärares handledning och elevens arbete, det vill säga både lärare och elev behöver känna till styrdokumenten, för att gemensamt kunna tolka dem.
• Lärare som arbetar ihop och tillsammans ser till varje elevs hela utveckling.
• Lärare som tolkar uppdrag, bedömer det pågående arbetet och utvärderar, analyserar och ständigt utvecklar verksamhetens pedagogiska inre arbete.

 

Vad skulle hända om..? Del 3

…det fanns flera lärare/handledare i varje arbetsrum/utrymme…

Ta en vanlig svensk skolbyggnad, vilken som helst…fundera på hur mycket kompetens och kunnande som finns samlad under detta tak. Det svindlar. Där finns kanske i genomsnitt 20-30 lärare och 150 elever – alla bärare av formella och informella kompetenser. Vilken smältdegel av möjligheter.

Samtidigt vilket spill om alla lärare stänger in sig i ”sitt” klassrum med en klass och bara har fokus på sitt ämne. Om läraren dessutom behöver ha kontroll över innehåll och form, kan inte elevernas kompetenser heller komma till uttryck.

De största hindren i skolan för att skapa ett entreprenöriellt förhållningssätt till lärande är:

• faktakunskaper och förmåga att reproducera värden premieras
• stark tradition av ämnesindelning – läraren ser sig som bärare av ämnet
• hård tidsstyrning
• dominans av ”traditionell lärarstyrd” undervisning

Tänk om vi tog bort alla dörrar, slog ut väggar och lärare började arbeta i arbetslag på riktigt, det vill säga i praxis – vilket lärande! Då skulle kompetensutveckling ske hela dagarna. Att se hur andra handleder, berättar, agerar och löser vardagen, tillsammans ha samtal kring delade erfarenheter, gemensamt reflektera om tillvägagångssätt, attityder och det som händer, det är utvecklande och ger mervärde. Med mervärde menar jag att till exempel värdegrund, som är ett förhållningssätt, bara kan utvecklas i samspel med andra. Att sitta och prata värdegrund, ger inte ett gemensamt förhållningssätt i möten och till lärande, det måste formas i praxis.

Vad skulle hända om..? Del 2

…vi inte delade upp elever efter ålder…

 

Kan jag lära något av någon som inte har samma ålder som jag?

 

Har alla sjuåringar lika behov och har samma erfarenheter? Kan barn bara bygga relationer med andra barn i samma ålder som de själva? Lär barn (och vuxna) bäst i tillsammans med andra i exakt samma ålder?

 

”Människan medvetande utvecklas i ett kulturellt och socialt sammanhang. Det finns inga på förhand givna utvecklingsstadier. Människan skapar ”redskap” för att tolka och konstruera sin föreställningsvärld. Det är en kulturell angelägenhet som äger rum i ett socialt samspel med andra människor. Människan är i grunden kreativ.  Lärandet ses som relationellt och dialogiskt. Det behövs ett humanistiskt synsätt och det är viktigt att vara kontextkänsligt och inte kontextoberoende som det naturvetenskapliga, rationella synsättet förordar.”

Jerome Bruner

 

I likhet med Vygotskij har Jerome Bruner ett vetenskaplig synsätt på lärande som bygger på ett sociokulturellt perspektiv. Dagens läroplan är tydligt färgad av detta perspektiv och betonar att människan lär i samspel med andra. Vilka konsekvenser ger det? Och hur kombineras det med ”ordning och reda” diskussionen som föregår i skoldebatten? Bruner skriver att lärande är relationellt och dialogiskt. Det borde innebära att det ”tysta klassrummet” inte existerar längre… Vygotskijs teorier om den närmsta utvecklingszonen bygger också på samspel:

 

”Det är denna skillnad mellan den intellektuella åldern – eller den aktuella utvecklingsnivån – som bestäms med hjälp av uppgifter som barnet löser på egen hand, och den nivå som barnet uppnår när det inte löser uppgifter självständigt, utan i samarbete, som bestämmer den närmaste utvecklingszonen.” 

 

Om lärandet blir till förståelse i samspelet med andra och det är viktigt att få pröva sina kunskaper och reflektera i samtal med andra, borde det då inte vara det bästa om vi organiserade lärande på ett mer fritt sätt, där barn i olika åldrar fick mötas och lära av varandra och i samspel oavsett ålder? Då skulle kanske barns erfarenheter, drivkraft, nyfikenhet och egna frågor skulle kunna utgöra grunden till lärandet och barn skulle få möjlighet att börja producera kunskap i stället för att konsumera..?

Vad ska styra skolans inre arbete? Del 1

När jag för några år sedan skrev en uppsats i Lärande, valde jag att undersöka vad som styrde lärares arbete i vardagen. Jag vände mig till ett arbetslag på en grundskola för att få respondenter och använde mig av två mätmetoder, individuella skriftliga reflektioner samt videofilmad gruppintervju. Min empiri analyserades genom hermeneutisk metod och resultatet var tydligt. Tre olika påverkansfaktorer utkristalliserades, de gällande styrdokumenten, skolkulturen vid verksamheten samt lärares erfarenheter.

Styrdokumenten kunde alla lärare och använde hela tiden begrepp som var knutna till dessa när de skulle beskriva hur de såg på kunskap och lärande, däremot var det svårare att koppla styrdokumenten till deras praxis, utifrån hur de organiserade lärandet.

 

Skolkulturen var försiktigt positiv till utveckling, men strukturen kring det gemensamma arbetet lärare emellan stödde inte samarbete, en typisk särbokultur som ledde till att det var svårt för lärare att gemensamt satta upp mål, kunna genomföra planeringar samt genom närhet till varandra skapa en värdegrund som genomsyrade verksamheten.

 

Erfarenheterna var det som styrde allra mest. De flesta hade inga erfarenheter av något annat än sin egen skolgång, praktikbesök under lärarutbildningen (som liknade den egna skolgången) och sin egen undervisning. Eftersom alla lärare arbetade som ensamlärare i sin praktik och bara möttes vid arbetslagsträffar vid ett par tillfällen i veckan, fick de inget kompetensutvecklingsutbyte eller erfarenheter att dela och samtala kring. Alla pedagogiska samtal flöt på en mer allmängiltig nivå eller berörde klasser och elever, inte det gemensamma arbetet.

 

Hur ska skolan skapa möjligheter för lärare att få erfarenheter som kan leda till utveckling?

Mitt svar är enkelt, bearbeta styrdokumenten genom att utarbeta verksamhetsidé med visioner och mål samt en organisation i samklang med detta. Skolan behöver dessutom skapa strukturer för teamarbete, tydliga kommunikationsflöden och kommunikationsarenor samt former för strategiskt kvalitetsarbete.

Vad skulle hända om..? Del 1

..betyg inte fanns…

Den senaste tiden har det flitigt debatterats kring betygens vara eller inte vara. Betyg har länge varit ett naturlig inslag och ett urvalsinstrument i skolan, men börjar på allvar ifrågasättas. Ur flera aspekter.

När jag själv gick i grundskolan fick jag betyg i åk 3 samt åk 7-9. Eftersom jag var en flitig, foglig, försonlig och förnuftig flicka, som kunde sitta både stilla och vara tyst, hade jag bra betyg. Inte för att jag alltid förstod så mycket, men jag hade bra minne och kunde reproducera mina lärare och läroböckerna. Jag förstod också alla koder, så som matematikbokens upplägg med exempel – uppgifter – diagnos/prov eller vad olika lärare förväntade sig av mig. Jag har skrivit många usla dikter till ”Våren” och fått högsta betyg.

Mina lärare satte betyg utifrån det relativa betygssystemet med en betygsfördelning i samklang med Gausskurvan. En viss procent av eleverna skulle ha ett visst betyg. Oavsett. Jag fick till exempel 5:a i kemi, eftersom 5:orna i fysik var ”slut”. Det relativa betygssystemet ifrågasattes. Vi fick efter en tid det målrelaterade, genom Lpo 94. Plötsligt skulle alla nå långt, förstå och kunna så mycket som möjligt. Visionen – att alla skulle nå MVG.

Det tog tid innan det målrelaterade systemet var på plats. Det märktes inte minst genom kommentarmaterialet som gavs ut flera år efteråt och som byggde på lärares frågor. Många  lärare vittnade om att de inte hade förstått de grundläggande faktorerna för bedömning och betygsättning mot mål. Jag var en av fem lärare från Norrbotten, som 1995, deltog i Skolverkets utbildning för att skapa förståelse för hur, vad och på vilket sätt målreglerade betyg skulle relateras till kunskaper. Fem stycken, så litet var intresset i mitt län (eller förståelsen för) för att det hänt något revolutionerande inom skolan.

Nu är det debatt igen. Flera rapporter visar på olikheter i betygsättning, mellan lärare i samma ämne och mellan olika skolor. Skolinspektionen är bekymrad. Frågorna hopar sig. Kan lärare sätta likvärdiga betyg? Vad innebär likvärdiga betyg? Hur ser likvärdiga kunskaper och kompetenser ut? Hur synliggör vi och bedömer vi dessa?

Redan Lpo 94 var ambivalent, dels med mål att sträva mot och att uppnå för alla, dels uppmaningar om elevinflytande och meningsfullhet för individen. Med Lgr 11 har ytterligare ett begrepp införts, entreprenörskap. Fortfarande målstyrning och betyg (nu i ytterligare nivåer) och samtidigt ett entreprenöriellt förhållningssätt. Man ger med ena handen och tar med den andra. Släpper på kopplet och drar till samtidigt. Eleverna ska utgå från den egna drivkraften, nyfikenheten, erfarenheten och viljan att förstå och tänka fritt. Samtidigt ska de nå en massa mål som andra satt upp. Hur ska elever kunna börja producera kunskap och bli kompetenta om de ska fortsätta reproducera andras vedertagna syn på vad som är av vikt?

Vad skulle hända om vi avvecklade betyg i den obligatoriska skolan? Skulle elever sluta lära sig? Knappast. Vad skulle hända med lärarrollen? Lärare utan makt? Kanske skulle skolan bestå av medarbetare i olika åldrar. Min människosyn bygger på att alla människor   är unika och både kan och har en vilja att utvecklas och förstå sin omvärld. Barn i förskolan lär utan betygspress. Vad händer med barn när de kommer in i skolan? Slutar de ha en egen drivkraft? Eller tar vi ifrån dem makten över deras eget lärande, deras initiativförmåga, kreativitet, vetgirighet och vilja att upptäcka. Elever behöver få känna empowerment. Kanske kan det uppnås i en betygsbefriad omgivning.