Vad skulle hända om..? Del 4

…”det har vi redan provat”, förbjöds…

 

Inget är helt nytt under solen. Det är lätt att konstatera. Inom utbildning har många olika pedagogiska och didaktiska grepp och inriktningar passerat revy genom åren, lyckade och mindre lyckade. Många satsningar har blivit kortvariga flugor eftersom de inte tillförde tillräcklig kvalité för att bli en naturlig del i skolans vardag. Det tragiska är att det kontinuerligt pågår utvecklingsarbeten utifrån alltför många idéer som inte arbetas igenom, processas och genom strategiskt kvalitetsarbete utvecklas till att faktiskt bli det det var tänkt, utan idéer som något oreflekterat överges på vägen. Men att lämna misslyckanden utan analys och att inte se dem som katalysatorer till utveckling, leder till stagnation eller status quo.

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om att slå ut fysiska väggar i skolan och att arbeta med större elevgrupper, frigöra tid för lärare att i skolans praktiska vardag arbeta tillsammans. En del som läst det har blivit upprörda och menat att det handlar om ”det som redan har prövats” på t ex 1970-talet, som en del i någon slags så kallad ”flumpedagogik”. Det vill säga något som har inte fungerat, och som lett till man återgått till det som varit… Jag menar att frågan som borde vara uppenbar i detta sammanhang är: Varför fungerade det inte? Vad byggde 70 talets satsningar på? Vad var motorn i det nytänket?

Mina tankar upplevs kanske konstiga för en del. Det kan bero på vilka erfarenheter man har i bagaget. Jag vet att mina teorier kan fungera alldeles fantastiskt bra. Jag har praktisk erfarenhet av allt jag skriver om, även om jag ofta refererar till olika pedagogiskt framstående personer, så som min pedagogiska husgud Stephen Heppell.

Det som hände under 1970 talet var en del i en demokratiseringsprocess som skolan efter Lgr 69 genomgick. Decenniet var en smältdegel av olika pedagogiska inriktningar, behaviourism, progressivism, konstruktivism… Detta ledde till ett exprimenterande inom skolans ram, där en falang menade att eleverna skulle uppfostras och utvecklas i total frihet. En vacker tanke kanske, men de allra flesta barn vill ha struktur och utvecklas bäst med någon form av norm- och ramverk.

Mina tankar som presenteras här i min blogg bygger på sociokulturellt perspektiv och ett entreprenöriellt förhållningssätt. Det vill säga, elever lär i samspel med andra, genom att mötas och tillsammans utifrån den egna erfarenheten och andras erfarenheter bygga förståelse och nyskap. Motivationens ursprung är viljan att utvecklas, nyfikenheten och de egna frågorna. Genom att i skolan arbeta med skarpa projekt, elevers egna frågor och nyfikenhet kan dagens styrdokument förverkligas. För att ett sådant arbete ska lyckas förutsätter det att det finns en tydlighet i vardagens strukturer och det relationella lärandet. Vad innebär då det?

Om elever ska kunna arbeta med, driva och ta ansvar för större arbetsuppgifter/områden, måste några grundförutsättningar finnas.

    • En organisation som utgår från att elever lär bäst i samspel med andra.
    • En organisation som stödjer det entreprenöriella förhållningssättet, som utgår från elevens aktiva roll och medskapande i det egna lärandet.
    • Ett tydligt handledarskap, med dagliga möten för planering, reflektion och feedback.
    • En förståelse för vad som genererar kvalitet i lärandet, där förståelse av processer för lärandet och tolkning av begrepp blir avgörande.
    • Tydliga förväntningar på både lärares handledning och elevens arbete, det vill säga både lärare och elev behöver känna till styrdokumenten, för att gemensamt kunna tolka dem.
    • Lärare som arbetar ihop och tillsammans ser till varje elevs hela utveckling.
    • Lärare som tolkar uppdrag, bedömer det pågående arbetet och utvärderar, analyserar och ständigt utvecklar verksamhetens pedagogiska inre arbete.