…traditionella läxor avskaffades..?
Min skolgång kantades av läxor…
I lågstadiet bestod läxorna främst i att skriva i skrivstilboken, läsläxor, matteläxor och läxor inför OÄprov. Med lite tur åtföljdes i mitt fall läxan av guldstjärna i boken.
I mellanstadiet hade jag i genomsnitt 3 läxor varje dag, som nitiskt förhördes av min stränga magister, gärna inför hela klassen. Eftersom jag var blyg och inte ville göra ’fel’ ledde det till läxläsning i timmar varje dag.
Under högstadiet och gymnasiet var läxorna många och i fanns alla ämnen. Det enda ämne jag själv valde var tyska (som främmande språk). Ett språk som fortfarande är mig helt främmande efter sex års studerande, trots läxor varje vecka. En snabb överslagsräkning får mig att inse att detta främlingskap är verklighet trots över 200 läxor med glosor och grammatik…
Under min skolgång var sällan läxorna reflekterande, utan byggde ofta på utantillkunskap, samma läxor till alla i klassen, inpluggande av lösrykta glosor och texter utan sammanhang. Vad gav dessa mig? Ingen bestående förståelse, men stress och konkurrens mellan mig och min kamrater.
Diskussionen kring läxors vara eller inte vara är aktuell nu, främst pga RUTavdrag för läxhjälp. Läxan är plötsligt en klassfråga. Jag undrar hur läxan som fenomen fortfarande är aktuell 2012?
Vi har en läroplan som beskriver lärande som en individuell process, vikten av elevers inflytande över sitt lärande samt kunskap med sammanhang. Jag har inget emot att en elev fortsätter sitt arbete hemma om eleven själv tycker det är meningsfullt och brinner för något. Men då bygger elevens lärande på erfarenheter som eleven har och kan utgå ifrån och lärandet kommer ur elevens motivation. Då kan hemarbete vara meningsfullt. Samma läxor till alla, läxor initierade av läraren, utformade av läraren, bedömda av läraren eller som en vedertagen realitet i skolsammanhang, en del i kulturen som bara oreflekterat antas finnas borde ifrågasättas enligt mig.
fröken Framtid 