Vad skulle hända om..? Del 2

…vi inte delade upp elever efter ålder…

 

Kan jag lära något av någon som inte har samma ålder som jag?

 

Har alla sjuåringar lika behov och har samma erfarenheter? Kan barn bara bygga relationer med andra barn i samma ålder som de själva? Lär barn (och vuxna) bäst i tillsammans med andra i exakt samma ålder?

 

”Människan medvetande utvecklas i ett kulturellt och socialt sammanhang. Det finns inga på förhand givna utvecklingsstadier. Människan skapar ”redskap” för att tolka och konstruera sin föreställningsvärld. Det är en kulturell angelägenhet som äger rum i ett socialt samspel med andra människor. Människan är i grunden kreativ.  Lärandet ses som relationellt och dialogiskt. Det behövs ett humanistiskt synsätt och det är viktigt att vara kontextkänsligt och inte kontextoberoende som det naturvetenskapliga, rationella synsättet förordar.”

Jerome Bruner

 

I likhet med Vygotskij har Jerome Bruner ett vetenskaplig synsätt på lärande som bygger på ett sociokulturellt perspektiv. Dagens läroplan är tydligt färgad av detta perspektiv och betonar att människan lär i samspel med andra. Vilka konsekvenser ger det? Och hur kombineras det med ”ordning och reda” diskussionen som föregår i skoldebatten? Bruner skriver att lärande är relationellt och dialogiskt. Det borde innebära att det ”tysta klassrummet” inte existerar längre… Vygotskijs teorier om den närmsta utvecklingszonen bygger också på samspel:

 

”Det är denna skillnad mellan den intellektuella åldern – eller den aktuella utvecklingsnivån – som bestäms med hjälp av uppgifter som barnet löser på egen hand, och den nivå som barnet uppnår när det inte löser uppgifter självständigt, utan i samarbete, som bestämmer den närmaste utvecklingszonen.” 

 

Om lärandet blir till förståelse i samspelet med andra och det är viktigt att få pröva sina kunskaper och reflektera i samtal med andra, borde det då inte vara det bästa om vi organiserade lärande på ett mer fritt sätt, där barn i olika åldrar fick mötas och lära av varandra och i samspel oavsett ålder? Då skulle kanske barns erfarenheter, drivkraft, nyfikenhet och egna frågor skulle kunna utgöra grunden till lärandet och barn skulle få möjlighet att börja producera kunskap i stället för att konsumera..?

Vad ska styra skolans inre arbete? Del 1

När jag för några år sedan skrev en uppsats i Lärande, valde jag att undersöka vad som styrde lärares arbete i vardagen. Jag vände mig till ett arbetslag på en grundskola för att få respondenter och använde mig av två mätmetoder, individuella skriftliga reflektioner samt videofilmad gruppintervju. Min empiri analyserades genom hermeneutisk metod och resultatet var tydligt. Tre olika påverkansfaktorer utkristalliserades, de gällande styrdokumenten, skolkulturen vid verksamheten samt lärares erfarenheter.

Styrdokumenten kunde alla lärare och använde hela tiden begrepp som var knutna till dessa när de skulle beskriva hur de såg på kunskap och lärande, däremot var det svårare att koppla styrdokumenten till deras praxis, utifrån hur de organiserade lärandet.

 

Skolkulturen var försiktigt positiv till utveckling, men strukturen kring det gemensamma arbetet lärare emellan stödde inte samarbete, en typisk särbokultur som ledde till att det var svårt för lärare att gemensamt satta upp mål, kunna genomföra planeringar samt genom närhet till varandra skapa en värdegrund som genomsyrade verksamheten.

 

Erfarenheterna var det som styrde allra mest. De flesta hade inga erfarenheter av något annat än sin egen skolgång, praktikbesök under lärarutbildningen (som liknade den egna skolgången) och sin egen undervisning. Eftersom alla lärare arbetade som ensamlärare i sin praktik och bara möttes vid arbetslagsträffar vid ett par tillfällen i veckan, fick de inget kompetensutvecklingsutbyte eller erfarenheter att dela och samtala kring. Alla pedagogiska samtal flöt på en mer allmängiltig nivå eller berörde klasser och elever, inte det gemensamma arbetet.

 

Hur ska skolan skapa möjligheter för lärare att få erfarenheter som kan leda till utveckling?

Mitt svar är enkelt, bearbeta styrdokumenten genom att utarbeta verksamhetsidé med visioner och mål samt en organisation i samklang med detta. Skolan behöver dessutom skapa strukturer för teamarbete, tydliga kommunikationsflöden och kommunikationsarenor samt former för strategiskt kvalitetsarbete.

Vad skulle hända om..? Del 1

..betyg inte fanns…

Den senaste tiden har det flitigt debatterats kring betygens vara eller inte vara. Betyg har länge varit ett naturlig inslag och ett urvalsinstrument i skolan, men börjar på allvar ifrågasättas. Ur flera aspekter.

När jag själv gick i grundskolan fick jag betyg i åk 3 samt åk 7-9. Eftersom jag var en flitig, foglig, försonlig och förnuftig flicka, som kunde sitta både stilla och vara tyst, hade jag bra betyg. Inte för att jag alltid förstod så mycket, men jag hade bra minne och kunde reproducera mina lärare och läroböckerna. Jag förstod också alla koder, så som matematikbokens upplägg med exempel – uppgifter – diagnos/prov eller vad olika lärare förväntade sig av mig. Jag har skrivit många usla dikter till ”Våren” och fått högsta betyg.

Mina lärare satte betyg utifrån det relativa betygssystemet med en betygsfördelning i samklang med Gausskurvan. En viss procent av eleverna skulle ha ett visst betyg. Oavsett. Jag fick till exempel 5:a i kemi, eftersom 5:orna i fysik var ”slut”. Det relativa betygssystemet ifrågasattes. Vi fick efter en tid det målrelaterade, genom Lpo 94. Plötsligt skulle alla nå långt, förstå och kunna så mycket som möjligt. Visionen – att alla skulle nå MVG.

Det tog tid innan det målrelaterade systemet var på plats. Det märktes inte minst genom kommentarmaterialet som gavs ut flera år efteråt och som byggde på lärares frågor. Många  lärare vittnade om att de inte hade förstått de grundläggande faktorerna för bedömning och betygsättning mot mål. Jag var en av fem lärare från Norrbotten, som 1995, deltog i Skolverkets utbildning för att skapa förståelse för hur, vad och på vilket sätt målreglerade betyg skulle relateras till kunskaper. Fem stycken, så litet var intresset i mitt län (eller förståelsen för) för att det hänt något revolutionerande inom skolan.

Nu är det debatt igen. Flera rapporter visar på olikheter i betygsättning, mellan lärare i samma ämne och mellan olika skolor. Skolinspektionen är bekymrad. Frågorna hopar sig. Kan lärare sätta likvärdiga betyg? Vad innebär likvärdiga betyg? Hur ser likvärdiga kunskaper och kompetenser ut? Hur synliggör vi och bedömer vi dessa?

Redan Lpo 94 var ambivalent, dels med mål att sträva mot och att uppnå för alla, dels uppmaningar om elevinflytande och meningsfullhet för individen. Med Lgr 11 har ytterligare ett begrepp införts, entreprenörskap. Fortfarande målstyrning och betyg (nu i ytterligare nivåer) och samtidigt ett entreprenöriellt förhållningssätt. Man ger med ena handen och tar med den andra. Släpper på kopplet och drar till samtidigt. Eleverna ska utgå från den egna drivkraften, nyfikenheten, erfarenheten och viljan att förstå och tänka fritt. Samtidigt ska de nå en massa mål som andra satt upp. Hur ska elever kunna börja producera kunskap och bli kompetenta om de ska fortsätta reproducera andras vedertagna syn på vad som är av vikt?

Vad skulle hända om vi avvecklade betyg i den obligatoriska skolan? Skulle elever sluta lära sig? Knappast. Vad skulle hända med lärarrollen? Lärare utan makt? Kanske skulle skolan bestå av medarbetare i olika åldrar. Min människosyn bygger på att alla människor   är unika och både kan och har en vilja att utvecklas och förstå sin omvärld. Barn i förskolan lär utan betygspress. Vad händer med barn när de kommer in i skolan? Slutar de ha en egen drivkraft? Eller tar vi ifrån dem makten över deras eget lärande, deras initiativförmåga, kreativitet, vetgirighet och vilja att upptäcka. Elever behöver få känna empowerment. Kanske kan det uppnås i en betygsbefriad omgivning.

What if…

Allt tänkvärt är inte helt nytt… Materialet nedan är hämtat (och fritt översatt) från Futurlabs rapport ”What if” (2006). De beskriver sitt arbete på följande sätt; Futurelabs series, Open Education, intends to open up areas for debate, to provoke, to callenge, to stimulate new visions for education…

Tänk om:

-klasser bestod av studerande i olika åldrar

-det fanns flera lärare/handledare i varje arbetsrum/utrymme

-fokus låg i att utveckla en lärmiljö som de studerande upplevde som bekväm och funktionell

-vi designade lärmiljöer som utvecklade kompetenser likväl som kunnande

-vi designade flexibla lärmiljöer som de studerande själva kunde ha kontroll över och nyttja till fullo

-vi kunde lära utav personer/experter utanför det fysiska arbetsrummet

-det mesta lärandet skedde genom samarbete

-värdet av informellt lärande var lika högt som det formella

-skolan utbildade de studerande för samtiden, inte för en framtid vi inte vet något om

-vi själva kunde bestämma när vi skulle lära

-tids- och rumsaspekten för lärandet var flexibel

-skolan var valfri

Hela rapporten finns att läsa på:

http://mmu.academia.edu/KeriFacer/Papers/754283/Futurelab_What_if…_Re-imagining_learning_spaces

Slå ut en vägg, del 3

Stephen Heppells ”rule of three” for the future classroom:

  1.  never more than three walls
  2. no fewer than three points of focus
  3. always able to accomodate at least three teachers, three classes.

Jag skulle vilja reflektera lite över Heppells tredje punkt – att framtidens klassrum eller lärmiljö alltid ska ha plats för minst tre normalstora klasser och tre vuxna. Vad spännande och utmanande. Vad skulle hända med lärandet? Vilka möjligheter skulle öppnas för lärande som omfattar både vuxna och barn?

Tanken på traditionell skola och dess organisering, att tränga ihop drygt tjugo 7-åringar eller 14-åringar i ett rum med en vuxen är ganska absurd egentligen, om man reflekterar… Samhället idag är i övrigt är inte uppbyggt på det viset. Åldersindelat. Schemastyrt. Övervägande envägskommunikation. Reproducerande…

Forskning kring lärande och dess förutsättningar visar på samarbetets, kommunikationens och dialogens betydelse för mänsklig utveckling, kreativitet, identitetsskapande, förståelse och nytänkande.

I Lgr11 används skolans nya modeord, entreprenörskap och ett entreprenöriellt förhållningssätt har de senaste åren beskrivits som en framtidsfaktor i lärandesammanhang. Med all rätt. Men ett entreprenöriellt förhållningssätt går stick i stäv med den traditionella skolans grundstrukturer. Lärare kan inte stimulera till nytänk hos elever, om de i förväg skapat sig en ide om vad uppgifter ska ge för resultat. Att arbeta entreprenöriellt är inte strukturlöst, men det bygger på andra helt andra strukturer och ett annat förhållningssätt än de som traditionellt styrt undervisning.

För att återgå till Heppells tredje punkt. Om lärare ska organisera för entreprenörskap, bör det ske genom ett samarbete även på lärarnivå. Ett samarbete som inte enbart hamnar på ett planerings- och uppföljningsstadie, utan lärare som arbetar sida vid sida och stöttar och lär av varandra i vardagen tillsammans med eleverna.

Filmsnuttar med Troed Troedsson och Stephen Heppell att reflektera över:

Samtidens lärande, del 1

Samhällsutvecklingen indikerar viktiga framtida utbildnings- och kunskapsaspekter som visar skola och utbildningsväsende en önskvärd riktning. Idag lever vi en mer och mer globaliserad värld, där människor med olika kulturell bakgrund möts genom ett enormt informations- och kunskapsflöde som skapas genom ny teknik. Detta ger föraningar om att lärandets förutsättningar och villkor förändras i en rasande takt. De tidigare maktstrukturer som varit naturliga i kunskapsproduktionen, är idag delvis redan upplösta genom att alla med tillgång till Internet kan bli producent och använda Internet som ett forum för sina tankar och åsikter. All världens kunskap är inte mer än tre ”musklick” borta. Något som skolan om den ska fortsätta vara en naturlig plats för lärande måste ta fasta på.

Det pågår en febril verksamhet ute i kommunerna för att rusta för digital tillgänglighet och 1:1 satsningar. Men på många håll faller utvecklingen mot högre kvalitet med hjälp av IT-verktyger, relativt platt. Varför?

Kanske ett svar finns i den holländska modellen ”4 i balans”, som bygger på att IT ska utvecklas genom att balansera fyra olika komponenter med lika stort värde; digital tillgänglighet, teknologi, kompetensutveckling samt pedagogisk idé/vision. Många kommuner har lagt mer enorma summor på att investera i de två första komponenterna, men har inte gjort lika stora satsningar på de två andra. Framför har man nonchalerat arbetet med att forma en pedagogisk idé ute i verksamheterna. Utan en pedagogisk riktning och gemensam målbild som hela verksamheten kan stå bakom, finns inget att hänga upp IT-verktyget på och utvecklingen uteblir. Det är som att mura skorstenen innan man lagt grunden på huset och följden blir att i bästa fall används datorerna som avancerade skrivmaskiner och uppslagsverk.

Slå ut en vägg, del 2

En liten uppföljning/utvikning på temat Stephen Heppells tankar kring framtidens lärmiljö…
Stephen Heppell är Professor of New Media Environments, CEMP CETL, Bournemouth University. På hans hemsida (www.heppell.net) och hans olika bloggar där man kan läsa mer och följa hans arbete, som både är att visa på framtidens lärande och de lärmiljöer som stöder detta.

Han har varit engagerad i Ultralab och Horizon och arbetar med byggnadsprojekt världen över. Han brinner för IT och lärande. På hans hemsida kan man läsa hans tre regler kring formandet av det lärande rummet.
Stephen Heppells ”rule of three” for the future classroom:
1: never more than three walls
2: no fewer than three points of focus
3: always able to accomodate at least three teachers, three classes.

Make no mistake – this is not a plea for those ghastly open plan spaces of the 1960s with their thermoplastic floors under high alumina concrete beams – with the consequent cacophony that deafened their teachers. Today’s third millennium learning spaces are multi-faceted, agile (and thus easily re-configured by users as they use them), but allow all effective teaching and learning approaches, now and in the future, to be incorporated: collaborative work, mentoring, one-on-one, large group, team taught groups… and more.

Framför allt punkt tre är värd att fundera vidare på och återkomma till.