Vad skulle hända om..? Del 3

…det fanns flera lärare/handledare i varje arbetsrum/utrymme…

Ta en vanlig svensk skolbyggnad, vilken som helst…fundera på hur mycket kompetens och kunnande som finns samlad under detta tak. Det svindlar. Där finns kanske i genomsnitt 20-30 lärare och 150 elever – alla bärare av formella och informella kompetenser. Vilken smältdegel av möjligheter.

Samtidigt vilket spill om alla lärare stänger in sig i ”sitt” klassrum med en klass och bara har fokus på sitt ämne. Om läraren dessutom behöver ha kontroll över innehåll och form, kan inte elevernas kompetenser heller komma till uttryck.

De största hindren i skolan för att skapa ett entreprenöriellt förhållningssätt till lärande är:

    • faktakunskaper och förmåga att reproducera värden premieras
    • stark tradition av ämnesindelning – läraren ser sig som bärare av ämnet
    • hård tidsstyrning
    • dominans av ”traditionell lärarstyrd” undervisning

Tänk om vi tog bort alla dörrar, slog ut väggar och lärare började arbeta i arbetslag på riktigt, det vill säga i praxis – vilket lärande! Då skulle kompetensutveckling ske hela dagarna. Att se hur andra handleder, berättar, agerar och löser vardagen, tillsammans ha samtal kring delade erfarenheter, gemensamt reflektera om tillvägagångssätt, attityder och det som händer, det är utvecklande och ger mervärde. Med mervärde menar jag att till exempel värdegrund, som är ett förhållningssätt, bara kan utvecklas i samspel med andra. Att sitta och prata värdegrund, ger inte ett gemensamt förhållningssätt i möten och till lärande, det måste formas i praxis.

Vad skulle hända om..? Del 2

…vi inte delade upp elever efter ålder…

 

Kan jag lära något av någon som inte har samma ålder som jag?

 

Har alla sjuåringar lika behov och har samma erfarenheter? Kan barn bara bygga relationer med andra barn i samma ålder som de själva? Lär barn (och vuxna) bäst i tillsammans med andra i exakt samma ålder?

 

”Människan medvetande utvecklas i ett kulturellt och socialt sammanhang. Det finns inga på förhand givna utvecklingsstadier. Människan skapar ”redskap” för att tolka och konstruera sin föreställningsvärld. Det är en kulturell angelägenhet som äger rum i ett socialt samspel med andra människor. Människan är i grunden kreativ.  Lärandet ses som relationellt och dialogiskt. Det behövs ett humanistiskt synsätt och det är viktigt att vara kontextkänsligt och inte kontextoberoende som det naturvetenskapliga, rationella synsättet förordar.”

Jerome Bruner

 

I likhet med Vygotskij har Jerome Bruner ett vetenskaplig synsätt på lärande som bygger på ett sociokulturellt perspektiv. Dagens läroplan är tydligt färgad av detta perspektiv och betonar att människan lär i samspel med andra. Vilka konsekvenser ger det? Och hur kombineras det med ”ordning och reda” diskussionen som föregår i skoldebatten? Bruner skriver att lärande är relationellt och dialogiskt. Det borde innebära att det ”tysta klassrummet” inte existerar längre… Vygotskijs teorier om den närmsta utvecklingszonen bygger också på samspel:

 

”Det är denna skillnad mellan den intellektuella åldern – eller den aktuella utvecklingsnivån – som bestäms med hjälp av uppgifter som barnet löser på egen hand, och den nivå som barnet uppnår när det inte löser uppgifter självständigt, utan i samarbete, som bestämmer den närmaste utvecklingszonen.” 

 

Om lärandet blir till förståelse i samspelet med andra och det är viktigt att få pröva sina kunskaper och reflektera i samtal med andra, borde det då inte vara det bästa om vi organiserade lärande på ett mer fritt sätt, där barn i olika åldrar fick mötas och lära av varandra och i samspel oavsett ålder? Då skulle kanske barns erfarenheter, drivkraft, nyfikenhet och egna frågor skulle kunna utgöra grunden till lärandet och barn skulle få möjlighet att börja producera kunskap i stället för att konsumera..?