Vad skulle hända om..? Del 5

…traditionella läxor avskaffades..?

Min skolgång kantades av läxor…

I lågstadiet bestod läxorna främst i att skriva i skrivstilboken, läsläxor, matteläxor och läxor inför OÄprov. Med lite tur åtföljdes i mitt fall läxan av guldstjärna i boken.

I mellanstadiet hade jag i genomsnitt 3 läxor varje dag, som nitiskt förhördes av min stränga magister, gärna inför hela klassen. Eftersom jag var blyg och inte ville göra ’fel’ ledde det till läxläsning i timmar varje dag.

Under högstadiet och gymnasiet var läxorna många och i fanns alla ämnen. Det enda ämne jag själv valde var tyska (som främmande språk). Ett språk som fortfarande är mig helt främmande efter sex års studerande, trots läxor varje vecka. En snabb överslagsräkning får mig att inse att detta främlingskap är verklighet trots över 200 läxor med glosor och grammatik…

Under min skolgång var sällan läxorna reflekterande, utan byggde ofta på utantillkunskap, samma läxor till alla i klassen, inpluggande av lösrykta glosor och texter utan sammanhang. Vad gav dessa mig? Ingen bestående förståelse, men stress och konkurrens mellan mig och min kamrater.

Diskussionen kring läxors vara eller inte vara är aktuell nu, främst pga RUTavdrag för läxhjälp. Läxan är plötsligt en klassfråga. Jag undrar hur läxan som fenomen fortfarande är aktuell 2012?

Vi har en läroplan som beskriver lärande som en individuell process, vikten av elevers inflytande över sitt lärande samt kunskap med sammanhang. Jag har inget emot att en elev fortsätter sitt arbete hemma om eleven själv tycker det är meningsfullt och brinner för något. Men då bygger elevens lärande på erfarenheter som eleven har och kan utgå ifrån och lärandet kommer ur elevens motivation. Då kan hemarbete vara meningsfullt. Samma läxor till alla, läxor initierade av läraren, utformade av läraren, bedömda av läraren eller som en vedertagen realitet i skolsammanhang, en del i kulturen som bara oreflekterat antas finnas borde ifrågasättas enligt mig.

Vad skulle hända om..? Del 4

…”det har vi redan provat”, förbjöds…

 

Inget är helt nytt under solen. Det är lätt att konstatera. Inom utbildning har många olika pedagogiska och didaktiska grepp och inriktningar passerat revy genom åren, lyckade och mindre lyckade. Många satsningar har blivit kortvariga flugor eftersom de inte tillförde tillräcklig kvalité för att bli en naturlig del i skolans vardag. Det tragiska är att det kontinuerligt pågår utvecklingsarbeten utifrån alltför många idéer som inte arbetas igenom, processas och genom strategiskt kvalitetsarbete utvecklas till att faktiskt bli det det var tänkt, utan idéer som något oreflekterat överges på vägen. Men att lämna misslyckanden utan analys och att inte se dem som katalysatorer till utveckling, leder till stagnation eller status quo.

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om att slå ut fysiska väggar i skolan och att arbeta med större elevgrupper, frigöra tid för lärare att i skolans praktiska vardag arbeta tillsammans. En del som läst det har blivit upprörda och menat att det handlar om ”det som redan har prövats” på t ex 1970-talet, som en del i någon slags så kallad ”flumpedagogik”. Det vill säga något som har inte fungerat, och som lett till man återgått till det som varit… Jag menar att frågan som borde vara uppenbar i detta sammanhang är: Varför fungerade det inte? Vad byggde 70 talets satsningar på? Vad var motorn i det nytänket?

Mina tankar upplevs kanske konstiga för en del. Det kan bero på vilka erfarenheter man har i bagaget. Jag vet att mina teorier kan fungera alldeles fantastiskt bra. Jag har praktisk erfarenhet av allt jag skriver om, även om jag ofta refererar till olika pedagogiskt framstående personer, så som min pedagogiska husgud Stephen Heppell.

Det som hände under 1970 talet var en del i en demokratiseringsprocess som skolan efter Lgr 69 genomgick. Decenniet var en smältdegel av olika pedagogiska inriktningar, behaviourism, progressivism, konstruktivism… Detta ledde till ett exprimenterande inom skolans ram, där en falang menade att eleverna skulle uppfostras och utvecklas i total frihet. En vacker tanke kanske, men de allra flesta barn vill ha struktur och utvecklas bäst med någon form av norm- och ramverk.

Mina tankar som presenteras här i min blogg bygger på sociokulturellt perspektiv och ett entreprenöriellt förhållningssätt. Det vill säga, elever lär i samspel med andra, genom att mötas och tillsammans utifrån den egna erfarenheten och andras erfarenheter bygga förståelse och nyskap. Motivationens ursprung är viljan att utvecklas, nyfikenheten och de egna frågorna. Genom att i skolan arbeta med skarpa projekt, elevers egna frågor och nyfikenhet kan dagens styrdokument förverkligas. För att ett sådant arbete ska lyckas förutsätter det att det finns en tydlighet i vardagens strukturer och det relationella lärandet. Vad innebär då det?

Om elever ska kunna arbeta med, driva och ta ansvar för större arbetsuppgifter/områden, måste några grundförutsättningar finnas.

    • En organisation som utgår från att elever lär bäst i samspel med andra.
    • En organisation som stödjer det entreprenöriella förhållningssättet, som utgår från elevens aktiva roll och medskapande i det egna lärandet.
    • Ett tydligt handledarskap, med dagliga möten för planering, reflektion och feedback.
    • En förståelse för vad som genererar kvalitet i lärandet, där förståelse av processer för lärandet och tolkning av begrepp blir avgörande.
    • Tydliga förväntningar på både lärares handledning och elevens arbete, det vill säga både lärare och elev behöver känna till styrdokumenten, för att gemensamt kunna tolka dem.
    • Lärare som arbetar ihop och tillsammans ser till varje elevs hela utveckling.
    • Lärare som tolkar uppdrag, bedömer det pågående arbetet och utvärderar, analyserar och ständigt utvecklar verksamhetens pedagogiska inre arbete.

 

Vad skulle hända om..? Del 2

…vi inte delade upp elever efter ålder…

 

Kan jag lära något av någon som inte har samma ålder som jag?

 

Har alla sjuåringar lika behov och har samma erfarenheter? Kan barn bara bygga relationer med andra barn i samma ålder som de själva? Lär barn (och vuxna) bäst i tillsammans med andra i exakt samma ålder?

 

”Människan medvetande utvecklas i ett kulturellt och socialt sammanhang. Det finns inga på förhand givna utvecklingsstadier. Människan skapar ”redskap” för att tolka och konstruera sin föreställningsvärld. Det är en kulturell angelägenhet som äger rum i ett socialt samspel med andra människor. Människan är i grunden kreativ.  Lärandet ses som relationellt och dialogiskt. Det behövs ett humanistiskt synsätt och det är viktigt att vara kontextkänsligt och inte kontextoberoende som det naturvetenskapliga, rationella synsättet förordar.”

Jerome Bruner

 

I likhet med Vygotskij har Jerome Bruner ett vetenskaplig synsätt på lärande som bygger på ett sociokulturellt perspektiv. Dagens läroplan är tydligt färgad av detta perspektiv och betonar att människan lär i samspel med andra. Vilka konsekvenser ger det? Och hur kombineras det med ”ordning och reda” diskussionen som föregår i skoldebatten? Bruner skriver att lärande är relationellt och dialogiskt. Det borde innebära att det ”tysta klassrummet” inte existerar längre… Vygotskijs teorier om den närmsta utvecklingszonen bygger också på samspel:

 

”Det är denna skillnad mellan den intellektuella åldern – eller den aktuella utvecklingsnivån – som bestäms med hjälp av uppgifter som barnet löser på egen hand, och den nivå som barnet uppnår när det inte löser uppgifter självständigt, utan i samarbete, som bestämmer den närmaste utvecklingszonen.” 

 

Om lärandet blir till förståelse i samspelet med andra och det är viktigt att få pröva sina kunskaper och reflektera i samtal med andra, borde det då inte vara det bästa om vi organiserade lärande på ett mer fritt sätt, där barn i olika åldrar fick mötas och lära av varandra och i samspel oavsett ålder? Då skulle kanske barns erfarenheter, drivkraft, nyfikenhet och egna frågor skulle kunna utgöra grunden till lärandet och barn skulle få möjlighet att börja producera kunskap i stället för att konsumera..?

Samtidens lärande, del 1

Samhällsutvecklingen indikerar viktiga framtida utbildnings- och kunskapsaspekter som visar skola och utbildningsväsende en önskvärd riktning. Idag lever vi en mer och mer globaliserad värld, där människor med olika kulturell bakgrund möts genom ett enormt informations- och kunskapsflöde som skapas genom ny teknik. Detta ger föraningar om att lärandets förutsättningar och villkor förändras i en rasande takt. De tidigare maktstrukturer som varit naturliga i kunskapsproduktionen, är idag delvis redan upplösta genom att alla med tillgång till Internet kan bli producent och använda Internet som ett forum för sina tankar och åsikter. All världens kunskap är inte mer än tre ”musklick” borta. Något som skolan om den ska fortsätta vara en naturlig plats för lärande måste ta fasta på.

Det pågår en febril verksamhet ute i kommunerna för att rusta för digital tillgänglighet och 1:1 satsningar. Men på många håll faller utvecklingen mot högre kvalitet med hjälp av IT-verktyger, relativt platt. Varför?

Kanske ett svar finns i den holländska modellen ”4 i balans”, som bygger på att IT ska utvecklas genom att balansera fyra olika komponenter med lika stort värde; digital tillgänglighet, teknologi, kompetensutveckling samt pedagogisk idé/vision. Många kommuner har lagt mer enorma summor på att investera i de två första komponenterna, men har inte gjort lika stora satsningar på de två andra. Framför har man nonchalerat arbetet med att forma en pedagogisk idé ute i verksamheterna. Utan en pedagogisk riktning och gemensam målbild som hela verksamheten kan stå bakom, finns inget att hänga upp IT-verktyget på och utvecklingen uteblir. Det är som att mura skorstenen innan man lagt grunden på huset och följden blir att i bästa fall används datorerna som avancerade skrivmaskiner och uppslagsverk.