Vad skulle hända om..? Del 5

…traditionella läxor avskaffades..?

Min skolgång kantades av läxor…

I lågstadiet bestod läxorna främst i att skriva i skrivstilboken, läsläxor, matteläxor och läxor inför OÄprov. Med lite tur åtföljdes i mitt fall läxan av guldstjärna i boken.

I mellanstadiet hade jag i genomsnitt 3 läxor varje dag, som nitiskt förhördes av min stränga magister, gärna inför hela klassen. Eftersom jag var blyg och inte ville göra ’fel’ ledde det till läxläsning i timmar varje dag.

Under högstadiet och gymnasiet var läxorna många och i fanns alla ämnen. Det enda ämne jag själv valde var tyska (som främmande språk). Ett språk som fortfarande är mig helt främmande efter sex års studerande, trots läxor varje vecka. En snabb överslagsräkning får mig att inse att detta främlingskap är verklighet trots över 200 läxor med glosor och grammatik…

Under min skolgång var sällan läxorna reflekterande, utan byggde ofta på utantillkunskap, samma läxor till alla i klassen, inpluggande av lösrykta glosor och texter utan sammanhang. Vad gav dessa mig? Ingen bestående förståelse, men stress och konkurrens mellan mig och min kamrater.

Diskussionen kring läxors vara eller inte vara är aktuell nu, främst pga RUTavdrag för läxhjälp. Läxan är plötsligt en klassfråga. Jag undrar hur läxan som fenomen fortfarande är aktuell 2012?

Vi har en läroplan som beskriver lärande som en individuell process, vikten av elevers inflytande över sitt lärande samt kunskap med sammanhang. Jag har inget emot att en elev fortsätter sitt arbete hemma om eleven själv tycker det är meningsfullt och brinner för något. Men då bygger elevens lärande på erfarenheter som eleven har och kan utgå ifrån och lärandet kommer ur elevens motivation. Då kan hemarbete vara meningsfullt. Samma läxor till alla, läxor initierade av läraren, utformade av läraren, bedömda av läraren eller som en vedertagen realitet i skolsammanhang, en del i kulturen som bara oreflekterat antas finnas borde ifrågasättas enligt mig.

Skolan en svårmanövrerad koloss? Del 1.

Jag upplever ofta skolan som en svårmanövrerad koloss där kortsiktiga trender kommer och går och där grundläggande förbättringsarbete inte får fäste. Varför?

Utifrån min erfarenhet som lärare och i min nuvarande roll som organisationsutvecklare ser jag oftast att det saknas grundläggande strukturer inom skolverksamheter för att omhänderta frågor och förändringar som uppstår. Jag ska förklara lite vad jag menar.

 Alla måste dra åt samma håll.

Varje verksamhet måste ha tydlig vision och uppsatta mål som allt arbete utgår ifrån. Visst, vi har läroplan och andra styrdokument som ska styra vårt arbete och vår organisation, men varje enhet måste tolka och komprimera det som dessa förmedlar. En vision är oftast bara en mening lång, men ska uttrycka en viljeriktning som är glasklar för alla på skolan, stor som små. Målen är ett sätt att sedan bryta med visionen till mer konkreta delar.

Visionen och målen är det som lägger grunden för skolans organisation och arbetssätt. Organisationen på alla nivåer ska stödja arbetet mot vision och mål, det samma gäller arbetssätt. Om det i målen till exempel står att lärandet för eleven ska vara meningsfullt och att eleven ska känna delaktighet, måste det synas varje dag, varje lektionspass, i alla möten, inte reducerat till enstaka tillfällen.

 

Arenor för möten – en förutsättning för det inre pedagogiskt arbetet.

På i stort sätta alla skolor finns arbetslag. Det står i läroplanen att de ska finnas. Men vad är ett arbetslag egentligen? Är det ett ställe där några lärare möts en eller två tillfällen i veckan för att: samtala om något som de blivit ålagda att gå igenom?, planerar olika praktiska lösningar så som friluftsdagar, rastvaktsschema, gemensamma regler, fördelning av resurspersonal, schemafrågor, lokalanvändning och olika bokningar…?

När jag läser läroplanen som tydligt tar upp entreprenöriellt förhållningssätt till lärande, gemensam värdegrund, elevers inflytande, språkets betydelse för lärande…så menar jag att denna arbetslagorganisation inte räcker för att kunna arbeta i linje med denna. Arbetslaget måste förbättras och bli till arbetsteam. En definition av ett team är en grupp individer med olika kompetens som arbetar tillsammans i en gemensam riktning och med fokus på vision/mål. Låter kanske inte så märkvärdigt..?

I min mening skulle en teamorganisation vara en stor förändring för många verksamheter. Ta bara delen att arbeta tillsammans – inte enbart träffas ett par gånger i veckan och samtala, utan att fysiskt arbeta tillsammans i vardagsarbetet. Det både kräver en hel del och ger oändligt mycket…

Vad skulle hända om..? Del 4

…”det har vi redan provat”, förbjöds…

 

Inget är helt nytt under solen. Det är lätt att konstatera. Inom utbildning har många olika pedagogiska och didaktiska grepp och inriktningar passerat revy genom åren, lyckade och mindre lyckade. Många satsningar har blivit kortvariga flugor eftersom de inte tillförde tillräcklig kvalité för att bli en naturlig del i skolans vardag. Det tragiska är att det kontinuerligt pågår utvecklingsarbeten utifrån alltför många idéer som inte arbetas igenom, processas och genom strategiskt kvalitetsarbete utvecklas till att faktiskt bli det det var tänkt, utan idéer som något oreflekterat överges på vägen. Men att lämna misslyckanden utan analys och att inte se dem som katalysatorer till utveckling, leder till stagnation eller status quo.

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit om att slå ut fysiska väggar i skolan och att arbeta med större elevgrupper, frigöra tid för lärare att i skolans praktiska vardag arbeta tillsammans. En del som läst det har blivit upprörda och menat att det handlar om ”det som redan har prövats” på t ex 1970-talet, som en del i någon slags så kallad ”flumpedagogik”. Det vill säga något som har inte fungerat, och som lett till man återgått till det som varit… Jag menar att frågan som borde vara uppenbar i detta sammanhang är: Varför fungerade det inte? Vad byggde 70 talets satsningar på? Vad var motorn i det nytänket?

Mina tankar upplevs kanske konstiga för en del. Det kan bero på vilka erfarenheter man har i bagaget. Jag vet att mina teorier kan fungera alldeles fantastiskt bra. Jag har praktisk erfarenhet av allt jag skriver om, även om jag ofta refererar till olika pedagogiskt framstående personer, så som min pedagogiska husgud Stephen Heppell.

Det som hände under 1970 talet var en del i en demokratiseringsprocess som skolan efter Lgr 69 genomgick. Decenniet var en smältdegel av olika pedagogiska inriktningar, behaviourism, progressivism, konstruktivism… Detta ledde till ett exprimenterande inom skolans ram, där en falang menade att eleverna skulle uppfostras och utvecklas i total frihet. En vacker tanke kanske, men de allra flesta barn vill ha struktur och utvecklas bäst med någon form av norm- och ramverk.

Mina tankar som presenteras här i min blogg bygger på sociokulturellt perspektiv och ett entreprenöriellt förhållningssätt. Det vill säga, elever lär i samspel med andra, genom att mötas och tillsammans utifrån den egna erfarenheten och andras erfarenheter bygga förståelse och nyskap. Motivationens ursprung är viljan att utvecklas, nyfikenheten och de egna frågorna. Genom att i skolan arbeta med skarpa projekt, elevers egna frågor och nyfikenhet kan dagens styrdokument förverkligas. För att ett sådant arbete ska lyckas förutsätter det att det finns en tydlighet i vardagens strukturer och det relationella lärandet. Vad innebär då det?

Om elever ska kunna arbeta med, driva och ta ansvar för större arbetsuppgifter/områden, måste några grundförutsättningar finnas.

    • En organisation som utgår från att elever lär bäst i samspel med andra.
    • En organisation som stödjer det entreprenöriella förhållningssättet, som utgår från elevens aktiva roll och medskapande i det egna lärandet.
    • Ett tydligt handledarskap, med dagliga möten för planering, reflektion och feedback.
    • En förståelse för vad som genererar kvalitet i lärandet, där förståelse av processer för lärandet och tolkning av begrepp blir avgörande.
    • Tydliga förväntningar på både lärares handledning och elevens arbete, det vill säga både lärare och elev behöver känna till styrdokumenten, för att gemensamt kunna tolka dem.
    • Lärare som arbetar ihop och tillsammans ser till varje elevs hela utveckling.
    • Lärare som tolkar uppdrag, bedömer det pågående arbetet och utvärderar, analyserar och ständigt utvecklar verksamhetens pedagogiska inre arbete.

 

Vad skulle hända om..? Del 3

…det fanns flera lärare/handledare i varje arbetsrum/utrymme…

Ta en vanlig svensk skolbyggnad, vilken som helst…fundera på hur mycket kompetens och kunnande som finns samlad under detta tak. Det svindlar. Där finns kanske i genomsnitt 20-30 lärare och 150 elever – alla bärare av formella och informella kompetenser. Vilken smältdegel av möjligheter.

Samtidigt vilket spill om alla lärare stänger in sig i ”sitt” klassrum med en klass och bara har fokus på sitt ämne. Om läraren dessutom behöver ha kontroll över innehåll och form, kan inte elevernas kompetenser heller komma till uttryck.

De största hindren i skolan för att skapa ett entreprenöriellt förhållningssätt till lärande är:

    • faktakunskaper och förmåga att reproducera värden premieras
    • stark tradition av ämnesindelning – läraren ser sig som bärare av ämnet
    • hård tidsstyrning
    • dominans av ”traditionell lärarstyrd” undervisning

Tänk om vi tog bort alla dörrar, slog ut väggar och lärare började arbeta i arbetslag på riktigt, det vill säga i praxis – vilket lärande! Då skulle kompetensutveckling ske hela dagarna. Att se hur andra handleder, berättar, agerar och löser vardagen, tillsammans ha samtal kring delade erfarenheter, gemensamt reflektera om tillvägagångssätt, attityder och det som händer, det är utvecklande och ger mervärde. Med mervärde menar jag att till exempel värdegrund, som är ett förhållningssätt, bara kan utvecklas i samspel med andra. Att sitta och prata värdegrund, ger inte ett gemensamt förhållningssätt i möten och till lärande, det måste formas i praxis.