JUX-bild

Förändring möts oftast med motstånd. Motståndet grundas i rädslor. 

Annonser

Vad skulle hända om..? Del 3

…det fanns flera lärare/handledare i varje arbetsrum/utrymme…

Ta en vanlig svensk skolbyggnad, vilken som helst…fundera på hur mycket kompetens och kunnande som finns samlad under detta tak. Det svindlar. Där finns kanske i genomsnitt 20-30 lärare och 150 elever – alla bärare av formella och informella kompetenser. Vilken smältdegel av möjligheter.

Samtidigt vilket spill om alla lärare stänger in sig i ”sitt” klassrum med en klass och bara har fokus på sitt ämne. Om läraren dessutom behöver ha kontroll över innehåll och form, kan inte elevernas kompetenser heller komma till uttryck.

De största hindren i skolan för att skapa ett entreprenöriellt förhållningssätt till lärande är:

    • faktakunskaper och förmåga att reproducera värden premieras
    • stark tradition av ämnesindelning – läraren ser sig som bärare av ämnet
    • hård tidsstyrning
    • dominans av ”traditionell lärarstyrd” undervisning

Tänk om vi tog bort alla dörrar, slog ut väggar och lärare började arbeta i arbetslag på riktigt, det vill säga i praxis – vilket lärande! Då skulle kompetensutveckling ske hela dagarna. Att se hur andra handleder, berättar, agerar och löser vardagen, tillsammans ha samtal kring delade erfarenheter, gemensamt reflektera om tillvägagångssätt, attityder och det som händer, det är utvecklande och ger mervärde. Med mervärde menar jag att till exempel värdegrund, som är ett förhållningssätt, bara kan utvecklas i samspel med andra. Att sitta och prata värdegrund, ger inte ett gemensamt förhållningssätt i möten och till lärande, det måste formas i praxis.

Vad skulle hända om..? Del 2

…vi inte delade upp elever efter ålder…

 

Kan jag lära något av någon som inte har samma ålder som jag?

 

Har alla sjuåringar lika behov och har samma erfarenheter? Kan barn bara bygga relationer med andra barn i samma ålder som de själva? Lär barn (och vuxna) bäst i tillsammans med andra i exakt samma ålder?

 

”Människan medvetande utvecklas i ett kulturellt och socialt sammanhang. Det finns inga på förhand givna utvecklingsstadier. Människan skapar ”redskap” för att tolka och konstruera sin föreställningsvärld. Det är en kulturell angelägenhet som äger rum i ett socialt samspel med andra människor. Människan är i grunden kreativ.  Lärandet ses som relationellt och dialogiskt. Det behövs ett humanistiskt synsätt och det är viktigt att vara kontextkänsligt och inte kontextoberoende som det naturvetenskapliga, rationella synsättet förordar.”

Jerome Bruner

 

I likhet med Vygotskij har Jerome Bruner ett vetenskaplig synsätt på lärande som bygger på ett sociokulturellt perspektiv. Dagens läroplan är tydligt färgad av detta perspektiv och betonar att människan lär i samspel med andra. Vilka konsekvenser ger det? Och hur kombineras det med ”ordning och reda” diskussionen som föregår i skoldebatten? Bruner skriver att lärande är relationellt och dialogiskt. Det borde innebära att det ”tysta klassrummet” inte existerar längre… Vygotskijs teorier om den närmsta utvecklingszonen bygger också på samspel:

 

”Det är denna skillnad mellan den intellektuella åldern – eller den aktuella utvecklingsnivån – som bestäms med hjälp av uppgifter som barnet löser på egen hand, och den nivå som barnet uppnår när det inte löser uppgifter självständigt, utan i samarbete, som bestämmer den närmaste utvecklingszonen.” 

 

Om lärandet blir till förståelse i samspelet med andra och det är viktigt att få pröva sina kunskaper och reflektera i samtal med andra, borde det då inte vara det bästa om vi organiserade lärande på ett mer fritt sätt, där barn i olika åldrar fick mötas och lära av varandra och i samspel oavsett ålder? Då skulle kanske barns erfarenheter, drivkraft, nyfikenhet och egna frågor skulle kunna utgöra grunden till lärandet och barn skulle få möjlighet att börja producera kunskap i stället för att konsumera..?

Vad skulle hända om..? Del 1

..betyg inte fanns…

Den senaste tiden har det flitigt debatterats kring betygens vara eller inte vara. Betyg har länge varit ett naturlig inslag och ett urvalsinstrument i skolan, men börjar på allvar ifrågasättas. Ur flera aspekter.

När jag själv gick i grundskolan fick jag betyg i åk 3 samt åk 7-9. Eftersom jag var en flitig, foglig, försonlig och förnuftig flicka, som kunde sitta både stilla och vara tyst, hade jag bra betyg. Inte för att jag alltid förstod så mycket, men jag hade bra minne och kunde reproducera mina lärare och läroböckerna. Jag förstod också alla koder, så som matematikbokens upplägg med exempel – uppgifter – diagnos/prov eller vad olika lärare förväntade sig av mig. Jag har skrivit många usla dikter till ”Våren” och fått högsta betyg.

Mina lärare satte betyg utifrån det relativa betygssystemet med en betygsfördelning i samklang med Gausskurvan. En viss procent av eleverna skulle ha ett visst betyg. Oavsett. Jag fick till exempel 5:a i kemi, eftersom 5:orna i fysik var ”slut”. Det relativa betygssystemet ifrågasattes. Vi fick efter en tid det målrelaterade, genom Lpo 94. Plötsligt skulle alla nå långt, förstå och kunna så mycket som möjligt. Visionen – att alla skulle nå MVG.

Det tog tid innan det målrelaterade systemet var på plats. Det märktes inte minst genom kommentarmaterialet som gavs ut flera år efteråt och som byggde på lärares frågor. Många  lärare vittnade om att de inte hade förstått de grundläggande faktorerna för bedömning och betygsättning mot mål. Jag var en av fem lärare från Norrbotten, som 1995, deltog i Skolverkets utbildning för att skapa förståelse för hur, vad och på vilket sätt målreglerade betyg skulle relateras till kunskaper. Fem stycken, så litet var intresset i mitt län (eller förståelsen för) för att det hänt något revolutionerande inom skolan.

Nu är det debatt igen. Flera rapporter visar på olikheter i betygsättning, mellan lärare i samma ämne och mellan olika skolor. Skolinspektionen är bekymrad. Frågorna hopar sig. Kan lärare sätta likvärdiga betyg? Vad innebär likvärdiga betyg? Hur ser likvärdiga kunskaper och kompetenser ut? Hur synliggör vi och bedömer vi dessa?

Redan Lpo 94 var ambivalent, dels med mål att sträva mot och att uppnå för alla, dels uppmaningar om elevinflytande och meningsfullhet för individen. Med Lgr 11 har ytterligare ett begrepp införts, entreprenörskap. Fortfarande målstyrning och betyg (nu i ytterligare nivåer) och samtidigt ett entreprenöriellt förhållningssätt. Man ger med ena handen och tar med den andra. Släpper på kopplet och drar till samtidigt. Eleverna ska utgå från den egna drivkraften, nyfikenheten, erfarenheten och viljan att förstå och tänka fritt. Samtidigt ska de nå en massa mål som andra satt upp. Hur ska elever kunna börja producera kunskap och bli kompetenta om de ska fortsätta reproducera andras vedertagna syn på vad som är av vikt?

Vad skulle hända om vi avvecklade betyg i den obligatoriska skolan? Skulle elever sluta lära sig? Knappast. Vad skulle hända med lärarrollen? Lärare utan makt? Kanske skulle skolan bestå av medarbetare i olika åldrar. Min människosyn bygger på att alla människor   är unika och både kan och har en vilja att utvecklas och förstå sin omvärld. Barn i förskolan lär utan betygspress. Vad händer med barn när de kommer in i skolan? Slutar de ha en egen drivkraft? Eller tar vi ifrån dem makten över deras eget lärande, deras initiativförmåga, kreativitet, vetgirighet och vilja att upptäcka. Elever behöver få känna empowerment. Kanske kan det uppnås i en betygsbefriad omgivning.